Det fnns en blogg som jag läser i stort sett varje dag. Det finns en hel del andra bloggar jag också följer, men det är något speciellt med den här. Man kan nästan säga att jag är lite kär på avstånd i hon som skriver den. Igår skrev hon ett inlägg som handlade just om att vara kär. Att vara kär i en vän. Hur vet man? Vad ska man göra?
Jag tror att vi alla varit där en eller annan gång och med där menar jag en plats eller snarare en tid när man börjar fundera på om den där vackra underbara människan du kallar din vän kanske är något mer. Kanske är den kärlek du kallat för vänskap egentligen kärleken med stort K.
Jag vet att jag varit där. Mer än en gång faktiskt. Har inte alltid vågat såga något för det är ju så svårt. Tänk om allt blir förstört nu? Om allt förändras? MEN det kan ju också bli helt underbart. För tänk om dina känslor är besvarade.. Att inleda ett förhållande med en vän är absolut riskabelt, för det är svårt att gå tillbaka till att "bara" vara vänner när man en gång varit något mer. Ibland går det och då tror jag att den vänskap man har efteråt blir ännu djupare, så var det iaf i ett av mina fall. Men jag har även varit med om det motsatta, att allt det där underbara man hade, både innan och under, förstördes och försvann. Att det blev för svårt. Fortfarande är för svårt för att våga ta upp kontakten igen även om jag ibland saknar henne så det gör ont.
Jag vill inte titulera mig som bisexuell, eller heterosexuell eller nåt annat heller för den delen. Jag tror inte på att katalogisera människor. Jag tror att vår sexualitet såsom vi själva är lite flytande. Ibland känner man si och ibland känner man så. Ibland blir man kär i en kille, ibland en tjej. Måste man sätta en etikett på det? För mig har det aldrig varit en stor grej att jag fallit för tjejer. Har alltid vetat att det varit en möjlighet. Visst, det kanske var en speciell känsla den där första gången jag kysste en tjej. Men det var det ju första gången jag kysste en kille också så ingen större skillnad där ändå med andra ord. Kärlek är fantastiskt vacker i vilken form den än kommer så försök låta den blomstra, även om du är rädd.
Tror inte att jag skriver så mycket mer än så här. Är rädd att det blir lite för personligt. Eller, ja det kanske det redan är men ibland måste man få vara det.
Här kan ni förresten läsa det inlägg jag berättade om i början, kanske kan vara intressant att läsa det även om jag skrivit om lite samma saker.
Puss puss och kärlek till er alla!
